..och vi skickar det största födelsedagsbenet till himlen.

Kom på för en tid sedan att våra kvällar har ändrats. Under många år nu, kanske fem, har kvällen varit slut mellan sju och åtta. Orken har inte funnits, barnen har inte somnat djupt och efter sju har vi varit hemma. Hemma efter klockan sju i fem år, inte alla dagar, men nästan, det gör tiden kortare på ett sätt.

Som tur är gillar jag att vara hemma, jag längtar alltid hem när jag är borta länge och har inte önskat mig iväg på backpacking i Asien utan hellre badat i en svart, svensk insjö med geggig botten och dubbla frottéhanddukar för att inte frysa ihjäl efteråt. Men nu har kvällarna återvänt, barnen sover bra (peppar peppar), de lägger sig vid åtta och det finns lite ork kvar. Kanske är det temporärt. Kanske är det vardagen som gör det.

Idag har vi lunchat på altanen, Robban låg ju på de två yttersta brädstumparna redan igår men idag fick vi plats med bord och stolar. Mamma kom med lunch och årets första rabarberpaj av årets späda rabarber. På eftermiddagen blev det fullt hus av grannar, ungar och så småningom grillat.

Valle och Lucy gjorde en fälla för pirayor i bäcken så att de skulle fastna med fenorna. Molly anordnade gympaträning för Mollowitch och det innefattade tydligen inackordering då det var sovsalar, cross-körning, ridning och fotboll på lägret.

Ludvig tyckte att Robban såg ut som en skäggig dvärg som var 350 år gammal när han satt under altanen och grävde bort en Spirea.

Tja, det var väl lärdomarna från helgen på ett ungefär.

Barnen har varit hos mormor och morfar i stugan från lördag till söndag, de har badat i tunnan , hälsat på gammelmormor och röjt fram varenda leksak i hela huset. R och jag sov stenhårt och har byggt altan hela dagen. Robban har ett rejält blått långfinger och mina ben ser ut som de drabbats av blåmärkstyfus men det har gått ganska bra.

Alla plintar är nu nere i marken och hela ramen runt altanen är uppe och fixerade, golvreglarna sitter på tre fjärdedelar av altanen och de sista ska upp nu, det är nästa steg, förutom att gräva upp två giganstiska buskar som verkar ha växt fast ordentligt.

Aline hade växt en hel mil sedan vi såg henne sist. Söt som socker och otroligt lik sin bror.

Var på mässa i förra veckan och min kollega Niklas gjorde om mig till zombie.

1 maj-demonstration idag, strålande glassväder och många kända ansikten. Ludvig måste ha känt min entusiasm för dagen och sa helt apropå:

-Grattis på första maj mamma!

Jag laddade med Hoola bandoola band och väl i staden var slagord om internationell solidaritet, överklass som ska städa egna dass och krossa rasismen något av det som gav många funderingar och nya erfarenheter för barnen. Lucy somnade mitt i skanderandet men vaknade när det bjöds på glass.

Jag tycker det är viktigt att visa på de demokratiska utrycksformer som finns så att man vågar ta ställning, efter Utöya känns det mer angeläget än någonsin.

Altanbygget går framåt! Min händige man och vår händige vän J har byggt, burit och funderat. Nu står takstolparna på plats och grunden till golvet ligger. Ludvig har också hjälpt till med både spikande och hantlangning.